tisdag, oktober 31, 2006

Dagens drink

Jag och pojkvännen åt gårdagens broccolisoppa idag, så allt jag har
att bjuda på är det här ypperliga whisky sour-receptet:

Whisky Sour
för ett fyllo

6 cl whisky (Bells i det här fallet)
3 cl färskpressad citronjuice (jag tog hälften lime, hälften citron)
2 cl sockerlag (hälften socker, hälften vatten som man ger ett uppkok och sedan kyler).

kombinera alla ingredienser i en skaker tillsammans med is. Shake it like you just don't care. Häll upp i tumblers. Ingen is i drinken!

Drick och bli gladlynt.

måndag, oktober 30, 2006

En hel månad i cyberrymden!

I lördags firade min blogg en månad, men eftersom jag och min pojkvän firade 4 månader så uppmärksammades det hela aldrig Jag vill dock ta tillfället i akt att tacka alla som läser och kommenterar min blogg. Hoppas att ni har lika roligt när ni läser den här bloggen som jag har när jag skriver den!

Anledningen till att jag började blogga var främst att jag alltid glömmer bort mina recept. Varje gång jag lagar någonting gott tänker jag att "Hm, det här borde jag skriva ned", men självklart händer det nästintill aldrig. Det kommer alltid ett glas vin eller ett parti TP eller bara en rolig artikel i DN emellan, och psch! så är receptet som bortblåst. Och nästa gång står jag där som ett stort och sladdrigt löskokt ägg och undrar vad i helvete var det jag hade i sist?

Ett annat - och nästan lika stort - skäl till att jag började matblogga var helt enkelt glädjen i att dela med sig av sina bästa recept. Och glädjen i att bli läst. Och sedd. Och kommenterad. Precis som Bodil Malmsten sa på Nyhetsmorgon i morse (Nota Bene: jag hatar henne, men kommentaren var bra), så blir en blogg som ens husdjur. Hur jobbigt man än tycker att det än är så fortsätter man ändå mata det, eftersom det ger så mycket tillbaka.

Tack allesammans som läser mig och kommenterar! Och alla ni som bara läser och inte kommenterar: tack ni med! Skriv gärna vad ni tycker, så att jag kan bli bättre - eller drygare om jag tycker att ni har fel. :)

Att ta hand om sig själv

Lika bra som jag är på att ta hand om andra, lika dålig är jag att ta hand om mig
själv. Är jag ensam kan jag lätt leva på makrill i tomatsås och knäckebröd i flera veckor, trots att jag verkligen ogillar smaken. Men att laga mat till sig själv är, som jag tidigare bloggat om, helt enkelt inte roligt.

Men idag tänkte jag faktiskt om. Jag kände mig ledsen, småsjuk, hängig och fruktansvärt ensam när jag kom hem idag, och det kändes ungefär lika lockande att tillbringa kvällen med bara mitt eget unkna sällskap som att äta rakblad. Jag är helt enkelt inte särskilt bra på att vara ensam, vilket jag misstänker har att göra med att jag vuxit upp i en familj om nio personer. Men så slog det mig hur löjligt det är att inte kunna göra saker för sin egen skull, och bestämde mig för att ta mig i den beryktade kragen och rycka upp mig.

Således har jag nu lagat en mycket trevlig middag åt mig själv, vilket är mig helt främmande i vanliga fall. Jag började med att baka ett mycket gott och saftigt bröd:


Grahamsbullar med frukt och frön

1/2 paket jäst
50 g smör
3 dl mjölk
8 torkade aprikoser
6 dadlar
1/2 dl solrosfrön
1/2 tsk salt
5 dl grahamsmjöl
3-4 dl vetemjöl

Ägg till pensling och lite solrosfrön

Hacka dadlar och aprikoser. Smält smöret och tillsätt mjölken. Värm till 37 grader (fingervarmt). Smula ned jästen i en bunke och tillsätt lite av degspadet. Rör ut jästen och tillsätt resten av degspadet samt salt, aprikoser, dadlar och solrosfrön. Tillsätt grahamsmjöl och vetemjöl och knåda ihop till en smidig deg (jag kör degen med degkroken i min matberedare, det fungerar fint med sådana här små nätta degar). Låt jäsa övertäckt i ungefär en timme. Knåda sedan igenom degen och dela den i 12 delar. Rulla till små bullar och låt jäsa i alla fall 40 minuter. Sätt ugnen på 225 grader. Pensla bullarna med ägg och strö över solrosfrön. Grädda mitt i ugnen i ca 10-12 minuter.


Men bara bröd och skådespel gör ingen lycklig, så till detta lagade jag en god broccolisoppa med baconströssel och fetacreme:

Potatis- och broccolisoppa
3 personer

1 stor gul lök
1 msk rapsolja
4 potatisar (av den mjöliga sorten)
300 g broccoli
5 dl vatten
1 1/2 kycklingbuljongtärning
2 dl matlagningsgrädde
2 tsk torkad mejram
svartpeppar

Hacka löken och fräs den i oljan i en kastrull. Skala och skär potatisen i små bitar och lägg i den i kastrullen tillsammans med broccolin, buljongtärningarna och vattnet. Mal över svartpeppar. Låt koka upp och koka i ca 10 minuter, eller tills broccoli och potatis är mjuk. Häll av buljongen så länge och mixa potatis- och broccolikoket i matberedaren. Späd med buljongen till önskad konsistens (ca 3/4 av buljongen brukar vara lagom). Häll tillbaka i kastrullen och tillsätt två dl matlagningsgrädde och mejram. Ge det ett uppkok och servera med baconströssel och fetacreme.

Baconströssel

1 paket bacon
4 vitlöksklyftor
4 msk ströbröd

Hacka bacon och vitlök fint. Fräs baconhacket i het stekpanna någon minut och tillsätt sedan vitlöken. När baconen börjar bli knaprig och vitlöken gyllene, tillsätt ströbrödet och låt det få färg. Strö över broccolisoppan.

Fetacreme
Blanda lika delar hackad fetaost med mezeyoghurt och mosa ihop.


Om det botade min ensamhet? Ja, faktiskt. Nu ska jag ta en varm dusch, fila fötterna och för andra gången läsa ut Garnethilltriologin av Denise Mina. Det är inte så dumt att umgås med sig själv ibland.

Kökstips

Jag tänkte passa på att dela med mig av ett par små kökstips jag lärt mig genom åren. Inget banbrytande, men kan det underlätta för någon så har jag ju ändå gjort en god gärning.

1. Investera i en gammal kaffekvarn. Inte för kaffe, eftersom det lätt blir lite för grovmalet, men för sesamfrön (till hommous), för kardemummakärnor, hel spiskummin, nötter och annat du vill ha malet är det ett bra och trevligt alternativ till dyra elektriska kryddkvarnar. Och när du malt färdigt en sak är det bara att mala igenom en matsked okokt ris eller två, det tar bort alla kryddrester som lätt fastnar i kvarnen annars. En gammal kaffekvarn hittar du på Kupan, på marknader och andra halvskumma ställen. Och säkert på Ebay också.

2. Om du är fipplig som jag och ogillar det träiga fästet på tomater går det lätt att ta bort med en äppelurkärnare. Dela tomaten på mitten eller skiva den så långt som är lämpligt och plocka sedan bort den träiga mittbiten med hjälp av äppeljärnet. När jag jobbade på Max hade vi något som såg ut som ett yttepyttigt kuljärn som vi använde för samma ändamål. Det funkar också bra, men å andra sidan kan man inte kärna ur äpplen med den.

3. Sprayflaskor är bra till mycket. Mina är köpta på IKEA för fem kronor styck och används till allt från vatten till olja. Vatten på sprayflaska är bra när du bakar. För att få fuktig värme i ugnen kan man spraya ett par tryck vatten in i ugnen, vilket ger en knaprigare skorpa. Bra också till att spraya direkt på brödet. Även bra till ägg i nödfall, om man som jag (som är relativt nyinflyttad) inte har orkat skaffa sig en brödpensel. Sprayflaskor till olja är speciellt bra när man vill göra majonäs! Det är faktiskt lättare att spraya ned oljan (sätt på stråle och inte dusch bara!) än att droppa den, i alla fall om man som jag är för lätt på handleden (jag lider av "Hoppsan, det blev för mycket-syndromet - utmärkt när man häller upp whisky, men kasst när man gör majonäs!). Inte för att jag brukar misslyckas med majonäs - det är inte SÅ svårt som en del kokböcker säger - men är man oroligt lagd i sitt majonäsrörande så underlättar en sprayflaska. Ett bonustips: en sprayflaska med vatten är dessutom ett oslagbart (och harmlöst) sätt att lära katten att hålla sig borta från köksbänken/älskogssängen/köksbordet och alla andra ställen där en katt är oönskad.

4. om du ska kärna ur oliver och inte bryr dig om att få den perfekt hela: ta ett knivblad, lägg det över oliven och tryck till. Plocka sedan ur kärnan. Det går skitenekelt, och trasiga oliver är godare än färdigurkärnade gummioliver. Dessutom bryts lite av olivens cellväggar ned i processen, vilket gör att oliverna smakar mer oliv, vilket är trevligt i grytor och röror av olika slag.

5. Jag är säker på att jag hade många fler kökstips att delge er, men just nu kommer jag inte på dem. Jag får be att återkomma.

söndag, oktober 29, 2006

Världens bästa pojkvän!

Jag hade inte tänkt blogga idag, eftersom jag känner mig småsjuk och trött. Men när pojkvännen bjuder på så god mat som han gjort idag så bör han hyllas med ett eget inlägg! Jag blev serverad fullkornspasta med en röra på knaprig bacon, rödlök, paprika och chilistark creme fraiche. Ljuvligt, och ännu ljuvligare när man själv har en matlagningssvackedag. Dessutom gick han hela vägen till pressbyrån i morse bara för att köpa DN åt mig (tidningsbuden här i Kalmar har uppenbarligen söndagsledigt!), och plockade dessutom upp ett par härliga nybakta bagels från Ekelunds. Det ni! Jag har inte gjort något som kan rättfärdiga en sådan underbar människa i mitt liv, men jag tackar och tar emot.

lördag, oktober 28, 2006

Dadlar och lamm!


Så var det äntligen dags för lammgrytan. Tack vare den underbara butiken Microlivs hade jag fått tillgång till ljuvligt saftiga och fina dadlar. Pojkvännen som bara smakat julens torra och äckliga variant var först mycket tveksam till min receptskiss, men efter att ha tryckt i honom ett par dadlar lät han sig övertygas. Och tur var väl det, för grytan blev absolut underbar.

Lammgryta med dadlar och mandel
En rejäl sats

1,5 kilo lammkött i grytbitar
3 stora gula lökar
5 vitlöksklyftor
rapsolja
1 ½ msk spiskummin
2 tsk koriander
2 tsk kanel
5 dl vatten
2 msk tomatpuré
1 1/2 msk kalvfond
svartpeppar
22 dadlar
125 g sötmandel
3 dl kokta kikärter

Skär löken i klyftor och hacka vitlöken. Fräs i olja en stor gryta tillsammans med spiskummin, koriander och kanel. Bryn lanmmköttet i omgångar i en stekpanna med lite rapsolja. Lägg över i grytan allt eftersom. Tillsätt vatten, tomatpuré och kalvfond och mal över ordentligt med svartpeppar. Koka under lock ca 1 timme. Skålla under tiden mandeln, skala den och dela i halvor. Rosta lätt i en torr stekpanna. Hacka dadlarna. Tillsätt dadlar och låt koka utan lock i ytterligare ca 10 minuter. Tillsätt slutligen den rostade mandeln och kikärterna och låt allt bli varmt. Servera med couscous, en citronklyfta, en liten klick harissa och myntakryddad mezeyoghurt.

fredag, oktober 27, 2006

Ligg inte på sofflocket...

Gör din plikt som matbloggsläsare och rösta på något av cyberkocksbidragen.

torsdag, oktober 26, 2006

Key Lime Pie


Jag har visserligen inga små gula key limefrukter, men jag vågar mig ändå på ett försök. Jag kunde inte låta bli att köpa på mig ett par burkar kondenserad mjölk när jag var på Coop senast. I vanliga fall brukar jag ha det i kaffet - à la mina föräldrar i 70-talets Spanien där kylskåp saknades - men det känns mest som ett lyxigt slöseri på en rolig råvara. Dessutom föredrar jag kaffet osötat. Så efter ett tags funderande drog jag mig till minnes ett gammalt ICA Buffé-recept på Key Lime Trifle. Så varför inte gå hela vägen och göra en riktig Key Lime Pie? Det här receptet är ett personligt hopkok på de femtioelva recept jag googlat fram och gått igenom. Men alla är i princip likadana, så de receptskapare som vill kan få ta åt sig äran.

Key Lime Pie

14 digestivekex
135 g smör
1 msk socker

1 burk kondenserad mjölk
4 äggulor
4 limefrukter

Sätt ugnen på 200 grader och ta fram en pajform med löstagbara kanter. Smält smöret i en kastrull och smula ned digestivekexen i en bunke. Tillsätt socker och det smälta smöret och rör ihop. Tryck ut kexblandningen i botten på pajformen och grädda 8 minuter i mitten av ugnen.

Riv skalet på tre av limefrukterna. Pressa saften från alla fyra. Rör ihop äggulor, kondenserad mjölk, limeskal och saft och häll det över digestivebotten. Grädda ca 15 minuter till i samma ugnsvärme. Ställ i kylen ett par timmar och servera sedan, antingen som den är, eller tillsammans med en fruktsallad på till exempel ananas och jordgubbar eller vad du nu gillar (gärna med en skvätt rom över!), kokosglass eller en klick vispad grädde om man verkligen vill klogga igen artärerna med tunga fetter.

Vill man kan man göra en maräng av äggvitorna man fått över plus lite socker och bre den över den färdiga pajen. In med den i ugnen snabbt på hög värme för att ge den lite färg. Men då måste pajen ätas upp inom de närmsta timmarna, annars saggar marängen ihop och förvandlas till sina ursprungliga ingredienser: slafsig äggvita och socker. Så det momentet struntar jag i. Det blir lika gott ändå!

Bakdag!

Jag har lyckats plugga en hel del inför tentan och dessutom har jag passat på att
baka lite. Jag har varit fruktansvärt lat på den fronten den senaste tiden, och den stackars pojkvännen har fått vända sig till Ekelunds konditori för att få sitt socker- och transfettsbehov tillfredställt. Men nu har jag bakat en hoper läckerheter som nog kommer gå väl ihop med hans smaklökar.


Vuxenmuffins
10 stycken

150 g smör
4 dl vetemjöl
2 dl strösocker
2 tsk bakpulver
1/2 dl kakao
75 g hasselnötter
100 g mörk fin choklad
2 dl mjölk
1/2 dl whisky
2 msk starkt kallt kaffe
1 ägg

Sätt ugnen på 200 grader. Smält smöret och låt det svalna. Hacka hasselnötter och chokladen grovt. Blanda vetemjöl, socker, bakpulver och kakao i en bunke. Rör ihop det smälta smöret, mjölk, whisky, kaffe och ägg. Sikta ned mjöl-kakaoblandningen i äggblandningen och rör ihop. Rör ned choklad och hasselnötter. Fördela smeten i 10 stora muffinsformar. Grädda i mitten av ugnen ca 2o minuter.



Äppelknyckarns bullar

40 stycken

150 g smör
5 dl mjölk
50 g jäst
1/2 tsk salt
1 dl socker
14-15 dl vetemjöl

125 g hasselnötter
100 g smör
1 dl socker
3 äpplen
2 msk kanel

1 ägg
pärlsocker

Smula ned jästen i en bunke. Smält smöret i en kastrull. Häll i mjölken och värm till 37 grader. Rör ut jästen med lite av mjölk-smörblandningen så att den löser sig och häll sedan på resten. Tillsätt salt, socker och nästan allt mjöl (typ 1 dl ska vara kvar). Knåda ihop till en smidig deg och låt jäsa 40 minuter.

Under tiden slänger du hasselnötterna i en matberedare. Kör tills de är grovhackade. Ta undan ett par matskedar att strö över bullarna sen. Skala, kärna ur och riv äpplena grovt. Släng i smör, socker, kanel och äppelhack i matberedaren och kör ihop till ett äppelsmör. (har du ingen matberedare kan du givetvis röra ihop det för hand)

Sätt ugnen på 250 grader. När degen jäst klart tar du upp den på ett lätt mjölat bakbord. Dela den i två delar. Kavla ut varje del till stora rektanglar, ca 25x50 cm. Bred ut hälften av äppelsmöret på varje degplatta. Rulla ihop från långsidan. Dela varje rulle i 20 bitar och lägg med snittytan upp i stora bullformar. Låt jäsa 30 minuter. Pensla med uppvispat ägg och strö över en blandning av pärlsocker och hasselnötshack. Grädda i mitten av ugnen ca 8-10 minuter. Låt svalna under bakduk.

Söta Magnus, läser du det här så antar jag att du redan dräglar, men jag lämnar dig (och alla andra) med en sista bild:

Hamburgare för latmaskar

Det blev ingen lammgryta igår kväll eftersom jag gick och handlade alldeles för sent. Jag köpte dock 6 kilo sågat lamm för 290 kronor. Ett kap. Tanten framför mig i coop-kassan tittade förskräckt på mig när jag hivade upp påsen på bandet, och sedan fortsatte med 2 kilo nötfärs. Hon visste nog inte riktigt i vilket fack hon skulle placera mig, stackarn.

Hur som helst blev det latmansmat igår. En mycket god och onyttig hamburgare. Jag får erkänna att jag fuskade hejvilt och blandade färsen med färdig cevapcici-krydda, trots att jag nog är den som ondgjort mig mest över kryddblandningar för köttfärs. För hur svårt är det egentligen att krydda själv? Men en överväldigande trötthet kom över mig på Coop, och i en svag stund rafsade jag åt mig en påse. Jag antar att det är så de flesta kryddmixerna säljs.

Hur som helst, hamburgarna blev riktigt goda. Men sedan så har jag ju också tre års heltidshamburgerstekarvana från min långa och olyckliga tid på Max i Umeå, Jönköping, Lund och Visby. Smaka på den ni - jag har stekt hamburgare över hela Sverige!


Latmansburgare

500 gram nötfärs
1 påse cevapcici-kryddmix
1/2 dl vatten
1 ägg

Blanda mix och vatten. Låt svälla 5 minuter. Blanda med färs och ägg. Låt stå en halvtimme i kylen. Forma till fyra biffar (jag frös in två i rått skick, perfekt vid nästa bakfylla). Stek i rapsolja på medelstark värme, ca 3-4 minuter på varje sida (beroende på hur tjocka du gjort dem).

Till:
ciabatta eller annat gott portionsbröd (färdigt hamburgerbröd gör ingen människa lycklig)
En god ost (jag tog vällagrad grevé)
stekt bacon
tomat
rödlök
skivad saltgurka
ketchup
majonäs
senap
...eller vad du nu vill ha på.

Servera med klyftpotatis eller pommes frites.

tisdag, oktober 24, 2006

Mina köksrötter

Jag har varit över hos min mor och ätit en mycket trevlig viltskavsgryta med arlas nya skogssvampspanna, champinjoner och torkade tranbär (en gammal present från mig till min mor). Till det tunt hyvlad potatis och morot med vitlök och haricot verts bakat i ugn med rikligt med smör. Dessutom svartvinbärssylten jag kokade i somras (min bror Max kommenterade den med orden "Ovanligt god lingonsylt, morsan!"), en blandad sallad och Tcherga - det faktiskt ganska goda fulvinet som Systemet rear ut för 43 kronor flaskan - rusa och köp gott folk!

Vad som slog mig som lite sorgligt mitt i all mateuforin var att min mor muttrade lite uppgivet mellan skavstekandet att "man vågar ju knappt laga mat till dig nu när du har din matblogg med alla konstiga recept". Efter ett försäkrande om hennes förträfflighet och mitt påpekande om att jag bloggat om hennes ljuvliga raggmunkar tidigare smalt hon, men det gav mig faktiskt en tankeställare. Liknande har hänt mig tidigare: till exempel hade jag i 20-årsåldern en pojkvän som hade hyllat min matlagning till den grad att hans föräldrar bad om ursäkt för allt de satte på bordet - och de lagade ändå ljuvlig mat!

Men kanske är det lite infekterat, det här med matlagning. Det symboliserar så mycket att ett misslyckande i köket lätt projiceras på andra plan i livet. Framför allt, tror jag, när det gäller kvinnor. Det hör liksom till att man ska kunna amma sina barn med ena tutten och handen samtidigt som man trollar fram läckra hors d'ouvres med andra (handen, inte tutten!), helst samtidigt som man konverserar jovialiskt med alla runt omkring. En riktig kvinna ska helt enkelt kunna laga god och närande mat, sköta ett hem och dessutom vara en värmande och kravlös hamn på ett stormigt hav. OCH göra karriär, glöm inte det!

Vad jag försökte berätta för min oroliga mor i kväll var hur mycket hon har betytt för mitt matlagningsintresse. Symptomatiskt är att mitt första blogginlägg stoltserade med hennes fantastiska tumbét. Min mor har alltid lagat underbar mat. Trots att jag ofta varit förvisad till de enklare beredningsmomenten (framför allt att skala potatis till vår niohövdade familj) har jag inte kunnat undgå att formligen impregneras av hennes matlagningskunskaper. Tack vare tiden hon och min far tillbringat i 70-talets Spanien har min gom också vant sig vid mer spännande smaker än vad 80-talets Sverige i stort haft att bjuda på. Hon har lärt mig att göra en perfekt frasig tortilla de española, en ljuvligt saffransdoftande sopa de garbanzos och hon har gett mig ett livslångt beroende av vitlök, spansk peppar och olivolja. Dessutom har hon, i sitt jobb som engelsk- och svensklärare inom hotell- och restauranglinjen alltid varit en outsinlig källa av kunskap att ösa ur.

Jag avslutar kvällens inlägg med min mors egna ord: "Glöm inte att skriva varför du inte fick hjälpa till mer i köket hemma!" Först trodde jag hon menade min besatthet av att smaka av, smaka av igen och småäta ur grytorna, men när hon spred ut sina armar i en flamboyant gest illustrerad med ljudet "shwoooopf" förstod jag att hon syftade på min enorma förmåga att skapa disk. Och hon har rätt, precis som mammor alltid har. Fast nu för tiden diskar jag själv upp det kaos jag skapat.

Glad Eid!

Coop här i Kalmar tillhandahåller ett halvt fryst lamm för 49 kronor kilot. Dessutom färska dadlar, pistage-halva och baklava. Tack Allah, Jahve och Vishnu att svenska butiker äntligen vaknat upp och insett att det finns andra kulturer ibland oss. Att inte alla svenskar går man ur huse till stormarknaderna bara för att de skyltar med kalles kaviar och senapssill till extrapris. Att de har missat en enorm grupp människor som varit hänvisade till specialbutiker där de kunnat köpa mat som i dagens samhälle måste betraktas som lika svensk som köttbullar. Det gläder mig, eftersom det är ett steg framåt i ett samhälle där vi sett en frammarsch för Sverigedemokrater och diverse andra ljusskygga pundhuvuden som tror att en människas värde bestäms av dess hudfärg och att man kan väga kulturer och finna den ena överlägsen den andra.

Samtidigt gör det mig orolig, för som min kloke pojkvän så sant påpekade så finns det i förlängningen en risk att många underbara så kallade etniska butiker slås ut, precis som redan skett med många andra närbutiker. Och var ska man då snubbla över alla konstiga ingredienser i förpackningar på främmande språk som är så eggande och inspirerande i matlagningen? För i de stora kedjornas butiker kommer de nog inte få plats.

Men än är vi inte där, och jag firar i stället min egen lilla Eid al-Fit'r i morgon. Lammgryta, ett glas vin och kanske baklava till efterrätt. Förvisso utan någon som helst religiös överton, men varför inte ta vara på ett tillfälle att få göra någonting extra av en onsdag?

Skafferi på uppehällningen

Igår slet jag nästan mitt hår i förtvivlan. Skafferiet ÄR verkligen på uppehällningen nu, och i kväll går jag hem till min mor för att gödas. Hon ringde idag och försökte tvinga mig och syrran att ta med vår sladdsyster Siri, 10 år, till Äventyrsbadet. Men jag tvingades bita i det sura äpplet och medge att jag knappt kommer i min bikini längre - det samma gäller för övrigt syrran. Vi skaffade oss nämligen båda pojkvänner i somras, och med pojkvänner kommer regelbundna måltider, gott vin, snacks till filmen och annat gott som man helt plötsligt tycker att man kan unna sig. Men det gör ingenting, det mesta sätter sig på brösten ändå. Och förutom bikinin kommer jag fortfarande i mina kläder. Och det är det som räknas!

Hur som helst, det blev mat igår trots allt. Jag hittade ett gäng wraps som jag förutseende nog frusit in sist jag bakade, kikärter och fläskfärs. Dessutom plommon som blivit över sedan Cyberkocken. Fläskfärs ingår egentligen inte i min matlagningskanon, men efter senaste parmiddagen med hjortfärsbiffar och messmörssås blev det en bit över. Jag svängde ihop en, på pappret, rätt så schizofren kombination av fläskfärsbollar, hummous och en rudimentär plommonchutney att lägga i wrapsen. Det blev faktiskt förvånansvärt gott!


Fläskfärsbollar
För 2 personer

200 gram fläskfärs
2 msk ströbröd
1/2 dl vatten
1 ägg
1 morot
2 vitlöksklyftor
1 msk paprikapulver
lite cayennepeppar
1/2 tsk salt

Blanda ströbröd och vatten. Låt svälla 5 minuter. Riv moroten fint. Blanda hop färs, morot, kryddor och pressa ned vitlöken. Knäck ned ägget och rör till en smidig smet. Låt stå en halvtimme i kylen och gotta till sig.

Rulla till stora köttbullar och stek på medelhög värme i lite rapsolja.


Enklast möjliga plommonchutney

3 plommon
1 msk rapsolja
1/2 rödlök
3 msk socker
1 msk äppelcidervinäger
svartpeppar

Skär plommonen i bitar, hacka rödlöken. Fräs på medelhög värme tills plommonen börjar mjukna och vätska sig lite. Tillsätt socker och vinäger och låt koka ihop några minuter. Mal över rikligt med svartpeppar.



Mitt hysteriskt utförliga hommousrecept hittar du här.

måndag, oktober 23, 2006

Ett skepp kommer lastat...


...med japansk mat från Guam-bon och kosmopoliten Santos. Fantastiskt! Ochazuke, umeboshi chazuke, misosoppspulver och massor med andra godsaker.


Pokemon verkar populärt i matlagningen. Undrar vad de små djuren smakar?

På onsdag ska jag sätta ihop ett paket till Santos. Det är nästan ännu roligare att ge bort än att få saker!

Whisky-risk


Efter en stadig portion whisky och ett hysteriskt cyberkock-matlagande var det äntligen dags för lite rekreation i form av Risk. Total dominans för de röda, som ni kan se på bilden ovan. Röda=Margit=mig.


Det här var bränslet som verkligen fick känslorna att brinna på slagfältet. Inköpt på Maxims - som alltid.


Så här glad var pojkvännen efter den förnedrande förlusten. Det må stå 7-5 till honom u TP, men i spelet där det verkligen gäller får han slita spö.

söndag, oktober 22, 2006

Cyberkocken


Jahapp, mitt första bidrag till Cyberkocken... Det är inte speciellt avancerat, men jag kände att det var spännande nog att vara med. De raffinerade recepten får vänta tills jag känner mig säkrare i matbloggsvärlden. Således bjuder jag på ett enkelt galetterecept med medelhavssmaker. Vad du än gör, salta inte för hårt eftersom fetaosten redan är salt. Och använd en bra fetaost, ingen knirkig arla-variant. Ta helst den mjuka och krämiga sorten som går att breda direkt på smörgås. Och skippa inte momentet att salta på zucchinin - gör du det får du en väldigt blaskig galette eftersom zucchinin kommer att släppa ifrån sig allt sitt vatten under ugnsvistelsen.

Zucchini- och plommongalette

2 stycken

25 g jäst
1 dl ljummet vatten
1/2 tsk salt
2,5 dl dinkelmjöl
ca 3,5 dl vetemjöl (beroende på hur stort ägget är)
100 g smör
1 ägg

1 zucchini
4 plommon
1 liten röd lök
14 kalamataoliver
300 g fin fetaost (den mjuka sorten)
3 vitlöksklyftor
1 dl olivolja
1 msk torkad timjan
40 g valnötter
salt och peppar

Rör ut jästen i vattnet. Blanda mjöl och salt och rör ned i jästblandningen. Arbeta ned smöret lite i taget. Tillsätt sedan ägget och knåda ihop till en smidig, lite småkladdig deg. Tillsätt eventuellt mer vetemjöl om degen är alldeles för lös. Låt jäsa övertäckt i 40 minuter.

Sätt ugnen på 200 grader. Skär zucchinin i tunna skivor. Salta lätt på skivorna och låt rinna av på kökshanduk eller hushållspapper. Kärna ur oliverna. Pressa ned vitlöksklyftorna och smula ned timjan i olivoljan. Dela plommonen i halvor, plocka ut kärnan och skär i tunna klyftor. Hacka valnötterna grovt. Skiva rödlöken tunt.

Torka av zucchiniskivorna från överflödigt salt och vätska. Dela galettedegen i två delar. Kavla ut dem i ganska stora cirklar på varsin bakplåt, ca 20-25 cm i diameter. Täck galetterna med zucchiniskivor varvat med plommonklyftor. Fördela rödlöksringarna över. Dra ett par rejäla varv med pepparkvarnen och skeda över vitlöks- och timjanoljan över zucchini- och plommonskivorna. Strö över kalamataoliverna och fördela fetaosten över galetterna. Toppa med valnötshacket. Grädda 15-20 minuter i mitten av ugnen.

Mise en place

Snart ska jag sätta ihop mitt bidrag till månadens Cyberkock. Jag har tjatat till mig min pojkväns sista slantar, pantat burkar, handlat mat och gjort en skafferi-raid hos min mor. Äntligen är allt ordnat. Nu ska jag lägga mig ned på sängen och klura en timme och sedan är det dags att köra igång!

lördag, oktober 21, 2006

En doft av saffran


Gårdagen bar i sitt sköte en ljuvlig saffransdoftande fisksoppa som gjorde sig precis rätt denna kulna höstdag. Jag använde mig av ett sejblock och lite räkor som skräpade i frysen, men hade jag haft lite lax hemma hade jag gärna blandat det också. Och lite färska blåmusslor när vi nu ändå är igång och fantiserar. Men soppan är ljuvlig precis som den är.

Enkel fisksoppa
För fyra hungriga

2 gula lökar
1 fänkålsstånd
3 vitlöksklyftor
3 msk olivolja
2 morötter
3 potatisar
1 palsternacka
1 tetra passerade tomater
2 fiskbuljongtärningar
2 dl vitt vin
7-8 dl vatten
0,5 g saffran (1 paket)
2 krm cayennepeppar
2,5 dl matlagningsgrädde
400 g sej eller hoki
200 g skalade räkor
2 dl hackad dill
salt och vitpeppar

Hacka lök, vitlök och fänkål. Fräs i olivolja tills löken är genomskinlig. Skala morötter, potatis och palsternacka och skär potatisen i bitar och morot och palsternacka i slantar. I med det i din gryta. Tillsätt vatten, tomater, vin och fiskbuljongtärningar. Smaka av med vitpeppar och cayennepeppar och eventuellt lite salt om du tycker att det behövs. Låt koka 10 minuter och tillsätt sedan saffran. Koka tills potatis och morot är nästan genomkokta. Häll i matlagningsgrädden. Skär fisken i bitar och lägg i soppan, låt sjuda ca 5 minuter tills fisken är genomkokt. Tillsätt räkor och dill. Rör om och låt allt bli varmt.

Servera med ett gott bröd och gärna hemgjord majonäs smaksatt med ett ynk vitlök, rikligt med citronsaft och det rivna skalet av en citron.

fredag, oktober 20, 2006

Kalmarpärlor del 1: Hamnkaféet


När jag var liten var en Kalmar-resa ett stort företag. Åtta långa mil skulle avverkas i min fars skrangliga blekgula citroën: en eländig evighetslång timme som förlängdes ytterligare av det monotona öländska alvarets allvar. Men vägen var alltid mödan värd, för när vi kom fram fick vi alltid leka under hängboken i slottsparken tills uppspeltheten gav vika för hunger. Det var egentligen det vi var ute efter med vår lek, för när vi blev hungriga fick vi alltid äta smörgåsar och dricka Mer på Hamnkaféet, eller "Snusket" som min far i ett utslag av sin kryptiska humor hade dubbat det till.


20 år senare är sig Hamnkaféet trösterikt likt sig. En brunmurrig skönsolkig anakronism som verkligen fyller ett tomrum i dagens ciabattagnagande och lattesörplande café-kultur. Inredningen går i en dovt träig ton med chiffonglätta flor till gardiner som snarare verkar ditspikade än upphängda. Mörkret bryts av färgglada 50-talsrelikter och i ett rum tronar en gammal kamin i väntan på det förflutnas barska vintrar. Klientelet är medelålders och däröver, kaffet är kort och gott kaffe och smörgåsarna tillhör en annan epok. En och annan bagel skymtar bakom disken, men tjocka sirapssaftiga skrädkakor dominerar: Hamnkaféet känner sina gäster. Halvfabrikaten lyser med sin frånvaro: pannbiffarna bär spår av de händer som format dem, strömmingen är inlagd på plats och skagenröran har ingen som helst likhet med de stabbiga vitbetsspäckade röror som tillhandahålls av Rydbergs med flera.


Jag valde en stor och saftig bit skrädkaka med inlagd stekt strömming, pojkvännen valde vändstekt ägg, bacon och rostad lök. Strömmingen hade en perfekt harmoni mellan sötma och syra, rödlöken kompletterade snarare än dränkte de övriga smakerna och den fräscha och spänstiga dillen var riklig. Trots min vanliga beslutsångest kände jag att jag valt helt rätt, och det hör inte till vanligheterna.


Även servicen är utmärkt. När vi är där saknar tydligen en av stammisarna B-delen av lokaltidningen. I stället för en axelryckning och ett "jaha?" går en av servitrisena runt i lokalen och frågar om någon av de andra gästerna har sett den. En sådan omtanke om sina gäster är trevlig att beskåda. När jag frågar om jag kan få ta ett par foton på smörgåsarna till min blogg blir de rara damerna bakom disken alldeles till sig. "Nä men så gulligt!" utbrister en kvinna och innan jag går ber de att få adressen till min sida.

Hamnkaféet är en av Kalmars mest välbevarade hemligheter, där det ligger lite avsides vid Skeppsbron i en oansenlig gul villa med flagnande färg. Hos andra caféer må förnyelse ha ett egenvärde, men på Hamnkaféet vet man att nostalgi är en underbar krydda om man använder den rätt. Och har man väl hittat dit kommer man gärna tillbaka, vilket gör uppmaningen på tvärgatan helt onödig, men väldigt rar:


Hamnkaféet, Skeppsbron 2, Kalmar. Tel. 0480-106 67

torsdag, oktober 19, 2006

(Sk)oxtokig

Jag är hungrig, och eggar upp mig själv genom att läsa diverse recept. Jag snubblade på den här receptskissen på oxsvansgryta i en DN-artikel:

"Skär av fett och hinnor runt svansbitarna. Det tar lite tid, men gör grytan både godare och aptitligare. Vänd dem i mjöl som smaksatts med herbamare och nymalen vitpeppar. Bryn i oliv- eller rapsolja med tjocka vintermorötter i stora bitar och rikligt med smålök. Ta även med några vitlöksklyftor. Lägg allt i en stor kastrull eller gryta och häll över vin så att köttet nästan täcks. Koka på lägsta värme tills köttet börjar släppa från benen (skumma väl), minst fyra timmar och gärna längre. Lagerblad och en bukett örtkryddor, tillsammans med en matsked tomatpuré per flaska vin ska också i grytan.

Detta är mat som definitivt bör göras ett dygn i förväg. Ställer du sedan grytan kallt över natten är det enkelt att ta bort fettet som lägger sig överst. Låt sedan grytan koka ihop med lite mjöl utrört i vin och du har ett smakprov på husmanskost i den allra översta ligan (reder du med mjöl, så ska såsen eller grytan alltid koka minst tjugo minuter för att smaken av stärkelse ska försvinna)."

Jag har av någon anledning alltid velat tillaga oxsvans. När jag var liten såg jag för mig hur en tjock fransk mustaschprydd kock stod och rörde i en gryta där en hel kosvans med hår och allt simmade runt. Av någon anledning tyckte jag det var en hysterisk rolig tanke. Det tycker jag fortfarande. Dessutom är det en förhållandevis billig styckningsdel som jag ofta gått och spanat på i butiken. Min föredetta tyckte dock att det var en vämjelig idé, så jag fick stilla min häftiga själ. Men nu börjar det bli dags att ta oxen vid hornen. Någon dag snart...

I övrigt inget att rapportera, förutom att min far ringde och berättade om de drivor med trattisar han och hans kompis hittat. Jag längtar verkligen efter en lång skogspromenad just nu. Med eller utan svampplockning. Det är det som är det tråkigaste med att bo centralt. Jag måste gå rätt långt för att ta mig till en riktig skog. Häromkring finns bara dungar med gamla toapappersremsor och hoptrampade folkölsflaskor. Inte min kopp te. Jag vill ha en maffig lummig lövskog med fågelkvitter och fuktiga löv på marken och små galna ekorrar och myrstackar och prassel i buskarna och glansiga daggmaskar.

onsdag, oktober 18, 2006

Kulinariska Pragtips

Prag är nog min favoritstad. Inte den hårt turisttyngda Stare Mesto, där man får armbåga sig fram genom horder av italienare och tyskar, utan det Prag som Pragborna själva lever i. Det blir lätt pretentiöst och förutsägbart att säga en sådan sak, eftersom alla nuförtiden är noga med att framhålla det genuina och det autentiska, vart man än åker. Men faktum är att jag varit två gånger i Prag och aldrig sett vare sig astronomiska uret, Klementinum eller Judiska Museet. Jag har heller inte uppehållit mig mer än nödvändigt i gamla staden.

Däremot har jag gått på den enorma skabbiga underbara utomhusmarknaden i Vltavská där allt från fejk-Gucci till färska kycklingar prånglas ut som vore det Jerusalems tempel för 2000 år sedan. I ett stort klädstånd blev jag inknuffad i ett mörkt hemligt rum av en kinesisk försäljarkvinna som uppenbarligen tyckte jag såg rik ut: där fanns riktiga märkeskläder till skillnad från de taskiga kopior som dominerade tältet i övrigt. Eller i alla fall tror jag att det var det hon ville ha sagt. Hon pratade enormt dålig engelska och formligen kastade väskor och skor på mig. "Tjipp! Tjipp! Bely kaliti! Leel sing!*" upprepade hon om och om igen för att verkligen inskärpa att jag kunde få äkta kvalitetsvaror till ett billigt pris. Jag avstod artigt. Jag gillar HM bättre än Gucci och Versace.

Jag har också botaniserat i tjeckiska matvarubutiker, till den milda grad att pojkvännen lade pannan i djupa veck och frågade "Tänk på att du ska ha med dig allt, Margit". Jag köpte inlagda körsbär (smakade okej), inlagda plommon (absolut vidriga!), inlagd rödkål, någon slags salamismakande köttpastej som smakade ister och hade den vidrigaste konsistens jag någonsin stött på - som jag tänker mig att det skulle kännas att tugga ruttet lik! - vegeta (hälften kryddblandning, hälften grönsaksbuljong), till-sätt-bara-vatten-houskové knedlíky, ett slags brödchips med vitlökssmak och små croissanter med champagnecremefyllning. För att bara nämna några av alla de saker jag fraktade hem, innerligt svärande över den tunna axelremmen som skar in i mitt axelfläsk. Men det var det värt.

Slutligen vill jag påpeka att ett Pragbesök inte är komplett utan minst ett besök på mikrobryggeriet och restauranten Pivovarský Dùm. Minst ett, eftersom de har så många spännande ölsorter att testa att det är svårt att gå därifrån innan man är asplakat. När vi var där hade de förutom sin mörka och ljusa öl även bananöl (vilket jag inte testade eftersom jag har mycket svårt för banansmak, se mitt förra inlägg för förklaring), kaffeöl, morellöl, blåbärsöl, veteöl och nässelöl. Det sistnämda var bra mycket godare än det låter, det hade en gräsig och lite tungkittlande smak som harmoniserade fint med den sprittande kolsyran och den ganska tunga humlesmaken. Fast min favorit var ändå morellölen. Aningen syrligare än öl brukar vara, med en restsötma och lite av den där skolllimssmaken som karekteriserar surkörsbär i allmänhet. Friskt, fruktigt och alldeles för lättdrucket för ens eget bästa. Därtill hade de en mycket trevlig (om än i det sötaste laget) Samp, det vill säga ölchampagne. En medköpt flaska ligger på kylning till nyår. Som kronan på verket tillhandahöll de även pivovice, någonting som bäst översätts som ölsprit. Destillerad öl, helt enkelt: 50% alkoholhalt som gör sig bäst i ett 4 cl-glas. Dock en av de mer spännande spritsorter jag smakat, med en märkligt god ton av öl. Helt klart bättre än både tequila och snaps. Det är inte särskilt underligt: ägarna till Pivovarský Dùm är helt enkelt passionerade när det gäller öl. Precis som de flesta Pragbor.

Första gången vi var där nöjde vi oss med smårätter till ölen. Jag beställde ölost, vilket visade sig vara en sagolikt krämig kittost med en mild men fyllig ölsmak. Till det en syrlig rödlöksinläggning och ett underbart surdegsbröd som doftade som bara hembakat gör. Pojkvännen valde korv, vilket visade sig smaka väldigt likt tanken på vinägerinlagt rå falukorv. Inte alls dumt faktiskt. Andra gången vi var där åt pojkvännen någonting jag inte alls minns, eftersom jag var helt förtrollad av det saftiga och sötaktiga ugnsbakade kaninlår som paraderade på min tallrik. Tillbehören var inte så mycket att tala om i jämförelse: stabbig finhackad spenat, en god ölsås och ljuvtunga potatisknedliky som golvade mig helt. Kaninen var dock så ljuvlig att jag förlåter spenaten.


Pivovarský Dùm ligger lite avsides, på Lípová 15, i Vyserhad. Men det är värt en omväg - framför allt om du tröttnar på det hektiska tempot i innerstaden.
Gott folk, åker ni till Prag så vet ni vart ni ska gå. En brasklapp dock. Pojkvännen och jag köpte med oss flera liter öl, eftersom de så villigt tappade upp på flaska enligt beställning. Flaskorna var av den gamla saftsorten, med gummiring och allt, men tyvärr hade de ingen vidare hållbarhet. När jag bjöd in min syster med pojkvän på parmiddag bjöd jag på lite morellöl innan efterätten. Det smakade sådär. Det mesta av kolsyran var borta och en viss oxiderad ton kunde anas under körsbärssmaken. Drick desto mer i Prag i stället, eller köp deras kapsylförsedda Samp. Eller köp en 5-literskagge öl, de ska tydligen hålla bättre och kostar som ett sexpack folköl här i Sverige.

PS Den roligaste fadäsen pojkvännen gjorde: han beställde in en tallrik böhmisk skinka och ost på en liten ölstuga. I mitten tronade en väldigt koloss av någonting han trodde var en lokal ost. Alltså ser jag honom skära upp cirka 30 gram gyllengult smör och stoppa in det i munnen. Han tuggar, sväljer och fortsätter äta. Utan att tappa fattningen. Det var nog då jag insåg att verkligen älskade honom.

*"Cheap! Cheap! Very quality! Real thing!"

Förruttnelse, hasta, o älskade brud...

Jag måste först och främst erkänna att jag då och då fuskar i surdegsfrågan. Ibland gör jag helt enkelt en fördeg i stället. Får den stå och gona till sig ett par dagar fungerar den bra som en fejksurdeg.

Hur som helst så hade jag negligerat min fördeg ett tag. (Fråga mig inte hur länge - jag har helt enkelt inget tidsperspektiv.Jag är den där sortens människa som alltid blir lika paff när fredagen dyker upp: "Va? Men det var ju helg nyss ju?") Kanske hade degåbäket stått en vecka på jäsning? Brödet börjar i alla fall sina i frysen, vilket gav mig en anledning att minnas och inspektera min degbunke. En våg av lukt slår emot mig när jag lyfter på locket till bunken och min första paniska tanke är "WTF, bananlikör?!".

Har man som jag växt upp på norra Öland - dessutom med ett ytterst rebelliskt sinnelag - vet man vad det innebär att dricka häxblandningar på allt som finns i föräldrarnas barskåp (legendariskt vidrig var kombinationen gin, angostura bitter, rödvin och en undermåligt ursköljd clearasil ansiktsvattenflaska som behållare, huva!). Där fanns också en flaska bananlikör. Jag minns det som det vidrigaste, mest odrickbara sörja jag någonsin fört till mina läppar (möjligtvis undantaget Southern Comfort), och trots att man blev full som ett fä var det bara nätt och jämnt värt det. Oavsett vad man blandade skräpet med smakade det skumgummibanan i kubik.

För att fortsätta den tragiska berättelsen: när jag hämtat mig från den första chocken inser jag att den lukt som dunstar ur degporerna kan delas upp i en basnot av rutten frukt, en mittnot av sur disktrasa samt en toppnot av nässtickande alkoholångor. Sammantaget luktade det död och föruttnelse. Samt bananlikör.

Det blev inget bröd bakat idag.

PS Ta och läs din Stagnelius om du inte känner igen rubriken. Han ingår i alla fall i min litteraturkanon. Kanske mest på grund av att jag och min mor brukade poesibattla. Den som kom längst i till exempel en Stagnelius-dikt (gärna på kortast tid) vann. Jag erkänner, jag är en nörd.

Stockholm!

Nu är det fixat! Den 28 november bär det av till hufvudstaden för en konsert med det musikaliska geniet Damon Gough, mer känd som Badly Drawn Boy på Nalen. Det ska bli härligt, även om jag villigt erkänner att jag hyser blandade känslor inför Stockholm. Ge mig Malmö, Göteborg, Jönköping, Kalmar, Umeå eller till och med London - där hittar jag som handen i fickan. Men av någon anledning går jag alltid vilse i Stockholm, om det så bara rör sig om att ta sig från Centralen till Sergel. Jag har helt enkelt inte fått någon känsla för staden. Och när jag inte hittar blir jag väldigt stressad och det slutar alltid med att jag får fråga någon ögonhimlande människa om vägen, vilket får mig att känna mig som den fattiga kusinen från landet. Som tur är är pojkvännen expert på att fösa runt mig i det förvirrade tillstånd jag oftast befinner mig i.

Hur som helst, det ska bli riktigt roligt. Alla som vill ta en öl med mig i Stockholm är välkomna att höra av sig!

tisdag, oktober 17, 2006

Det är lång tid kvar tills jag är en fullfjädrad matfotograf...



Kanske borde jag börja laga mat som ser god ut på bild? Här ser ni i alla fall en repris på svampjärparna.

måndag, oktober 16, 2006

Lingonpaj

Ett recept för alla framsynta människor som fyllt frysen med årets lingonskörd. Själv har jag varit lat i år, och dessutom känner jag inte till bärmarkerna i Kalmar med omnejd. Hade jag tillbringat mer tid på Öland hade min frys dignat med bär nu, men när man bara är hemma över dagen vill man ju få ut mesta möjliga av vistelsen. Förra året, när jag bodde på Mariehem i Umeå, var jag välsignad med en dignande lingonskog
200 meter från min portuppgång. Då plockade jag 20 liter lingon, vilket gav mig gott om utrymme att experimentera. Prova till exempel den busenkla efterrätten vaniljvisp blandat med rårörda lingon mellan lager av krossade digestivekex. Det bjöd jag min Burundiska vän Christelle på, och hon slukade tre portioner på en kvart.

Lingon är ett fascinerande bär. Litet, surt och så späckat med bensoesyra att det praktiskt taget konserverar sig självt. Lingonplantorna är envisa små rackare, de behåller sina blad året om och kan tåla en temperatur på nedåt 40 minusgrader, vilket gör de väl lämpade för de nordnorrländska skogar där de frodas i rikligast mängd. Kuriöst nog utvecklas faktiskt lingonen sämre under fuktiga och heta somrar... Med den överlevnadsinstikten är det inte konstigt att de små röda bären allt som oftast får stå som symbol för den gamla tidens självhushåll, och inte heller är det särskilt underligt att det är ett av få bär som i Sverige har en naturlig (och hävdvunnen) plats hos alltifrån köttbullar med gräddsås till stekt strömming. Med sin kärvt syrliga smak har de kommit att känneteckna den märkliga kontrast mellan sött/surt/salt som vi svenskar är så förtjusta i. Och visst vore hösten tråkigare utan dessa små A-, B- och C-vitaminspäckade små liv? Tvekar du, så fråga vilken utlandssvensk butik som helst om vad de säljer mest av till exilsvenskarna...

Hur som helst, det här receptet är en riktig kaloribomb, så servera hellre vaniljvisp än vispgrädde till. Eller kanske lite matlagningsyoghurt med vaniljsocker i? Vad du än gör, försök inte minska på fett eller sockermängd i själva pajen, det blir inte hälften så gott då. Vad du kan göra är att ersätta 1 dl mjöl med gramhamsmjöl, det ger en härligt nötig ton i pajen. Är du fruktansvärt rädd för onyttigheter så försök ta en mindre bit i stället, eller laga någonting annat. Receptet är en förädling av min vän, och tillika eminent biolog, Josephines recept.

Lingonpaj à la Josephine

Pajdeg:
3 1/2 dl vetemjöl
1/2 dl strösocker
150 g smör
2 äggulor
2 msk vatten

Fyllning:
3 dl rårörd lingonsylt
100 g smör
3 dl havregryn
1 3/4 dl strösocker

Pajdeg:
Sätt ugnen på 200 grader. Blanda mjöl och socker i en bunke. Hacka ned smöret och finfördela till en grynig massa. Tillsätt äggulorna och till sist vattnet och arbeta ihop till en smidig deg. Kavla ut degen och klä en form med avtagbar kant. Täck kantdegen med aluminiumfolie och ställ kallt en halvtimme. Förgrädda pajskalet i 10 minuter.

Fyllning:
Sänk ugnstemperaturen till 180 grader. Bred ut de rårörda lingonen i den förgräddade pajbottnen. Smält smöret i en kastrull och rör i havregryn och socker. Låt stå och svälla ett par minuter. Bred massan över lingonfyllningen och grädda i 25-30 minuter.


För er som har skafferiet fullt av lingon men vill äta nyttigare är rårörda lingon lite spännande att blanda med lite turkisk yoghurt, ett stänk kanel och några få droppar apelsinblomvatten. Väl kylt är det underbart gott, gärna med lite rostade pistagenötter för tuggmotståndets och färgens skull!

Tävling!

Okej, nu utlyser jag banne mig en tävling. Vad ska jag äta? Skafferiet gapar tomt, frysen likaså, och än är det lång tid till csn-pengarna trillar in på kontot.
Jag har:

nötfärs
fläskfärs
räkor
makrill i tomatsås

broccoli
haricot verts
kikärter
vita bönor
vitlök
en gul lök
äpplen

potatis
risnudlar
bulgur
äckligt ris
fullkornspasta
vetemjöl
ströbröd
oskalat sesamfrö
solrosfrö

kryddor av alla slag

mjölk
2 ägg
en slatt matlagningsgrädde
äppelcidervinäger
fefferoni
oliver
inlagda körsbär
inlagd rödkål
surkål

kycklingbuljong
kalvfond
fisksås
vanlig soya
sweet chili-sås
olivolja
bakmargarin

samt tolv kronor att köpa mig nåt gott för.

Vinner gör den som komponerar godast recept. Priset är antingen en bjudkväll på KM i Kalmar, eller en barrunda i Stockholm i slutet av november när jag tar mig dit för att se Badly Drawn Boy, samt ett hedersomnämnande på min blogg och goda chanser att klättra ett hack på karma-stegen inför nästa liv. Svaret ska vara inlämnat innan jag blivit tokig av hunger (säg måndag nästa vecka). Juryn består av mig och pojkvännen.

Frukost


Visserligen skrev jag så sent som igår om Ekelunds kanelbullar, men nu finns äntligen bildbevis. Mitt första matfoto. Jag är så stolt.

söndag, oktober 15, 2006

Ha! Datanörden Gitto slår till...

...och sätter dit en gräsligt ful egen logga, jag vet! MEN jag har gjort den själv! Och jag har fotat själv! Och jag har druckit allt på bilden själv! OCH jag har kodat själv (alltså listat ut var den förbannade lilla kodrackaren skulle sitta någonstans) och det var banne mig inte roligt.

Men som sagt, jag har gjort det själv. Och jag ska fila lite på den i dagarna så den inte är fullt så anskrämlig i fortsättningen. DIY på högsta (lägsta?) nivå.

Uppdatering!
Jag har fixat till loggan så den inte är fullt så pixlig, men det ser ju fortfarande inte särskilt vackert ut. Men det får gå så länge. :)

Gårdagens skåpmat

Eftersom jag är så slö idag får jag väl bjuda på gårdagens mat, även om den också var ett utslag av slöhet och ett tomt skafferi. Hursomhelst, jag gjorde en fusk-hommous på kidneybönor och stekte 2 strimlade kycklingfiléer med en gnutta tomatpuré och en skvätt sweet chilisås. Till det strimlad saltgurka, fefferoni och skivad röd lök. Serveras i hemmagjorda wraps (hur enkelt som helst, baka en vanlig vit matbrödsdeg - gärna med lite kumminfrö i - rulla till små bullar och kavla ut tunt. Grädda på het plåt i 275 graders värme ca 2-3 minuter, eller tills brödet börjar pösa upp. Svep in i handduk och servera ljumma). Det var gott, men knappast någonting att matblogga om. Förlåt mig, men jag har precis ätit en Del Kosta och druckit en Hof på Pizzeria Italia. Mums, men ack så sövande. I kväll blir det The Constant Gardener, om vi bara lyckas hålla ögonen öppna. Märkligt hur slö man blir av att göra ingenting.

Woke up, it was a Chelsea morning...

En upprepning på förra söndagens excesser. Kaffe, choklad och kanelbullar från Ekelunds konditori. Garanterat Kalmars bästa bagare. Som av en händelse ligger det alldeles runt hörnet, definitivt en av de fördelar som ett centralt bostadsläge för med sig. Deras kanelbullar är stora, saftiga och lagom kanelspäckade. Eller som min syster så träffsäkert uttryckte det: "Vad är det de har i egentligen? Transfetter? Jag vill också baka med transfetter!".

lördag, oktober 14, 2006

Odjuret Pivo - äntligen fångat på bild!


Dagens mat såg inte tillräckligt aptitlig ut för att förevigas, så jag tog en bild på min demonkatt Pivo i stället.

Bambi och Stampe i min gryta!

Om saker och ting går min väg kommer jag snart kunna lägga vantarna på ett helt rådjur samt en liten kanin eller två. Som tur är har jag både kunskap och motivation att flå och stycka djur. Det känns som en morbid sak att säga i dagens halvfabrikatsamhälle, men jag är av den åsikten att man inte ska äta någonting som man inte själv kan tänka sig att bereda. Och jag har varit med om både grisslakt och tamfågelplockning, och det har snarast styrkt mig i min åsikt. Även om det givetvis inte är ett trevligt göromål (blod, senor och styckning är lite för American Psycho för att vara charmigt) så är det faktiskt tillfredställande på så sätt att man faktiskt uppskattar maten mer om man förstår vilken arbetsinsats som ligger bakom till exempel en mör rosastekt rådjursfilé.

Nu hoppas jag bara att min fars vän Svempa skjuter det där rådjuret. Han har avstått från rådjursjakt de senaste åren eftersom ingen har velat ta hand om djuret sedan. Konstiga ölänningar som inte vill äta vilt, vad är det med dem? Men jag har lovat att slipa mina knivar i den händelse att han snubblar över ett rådjur i skogen, så vi får väl se. Dessutom har min käre far lovat att hjälpa mig med styckningen (är man 160 cm och 54 kilo lätt så är det ett ganska tungt jobb att utföra ensam). Mmm, jag har redan börjat fantisera om rådjurssadel, rådjursfärsbiffar och rådjursgryta.

Kaninen då? Jag lovar, jag ska inte göra en raid mot min närmsta djuraffär, även om min kaninlängtan ibland varit så stor att jag övervägt det. Riktigt så galen har jag inte blivit ännu. Däremot har jag upptäckt att det i Köpingsvik finns en kaninuppfödare, så snart ska jag göra ett besök där. Jag läste om uppfödningen i Barometern och de hade det tydligen lite svårt att få verksamheten att gå runt eftersom kaninkött inte står särskilt högt i kurs i Sverige. Tråkigt tycker jag, dels för att jag håller på det lokalproducerade, men främst med tanke på vilket trevligt kött det är. En mild kycklingliknande smak (ja ja, denna eviga kyckling som allting från orm till krokodil sägs smaka), fast bra mycket mörare.

För att fira denna framtida fest bifogar jag här ett recept från den matporriga coffeetable-boken Culinara España som jag eventuellt tänkt återskapa när jag väl lagt mina vantar på kaninrackaren.

Conejo en salsa de almendras
(kanin i mandelsås)

1 urtagen kanin i bitar
salt och peppar
1 1/4 dl olivolja
2 hackade lökar
5 hackade vitlöksklyftor
1 msk vetemjöl
250 g skalade tomater i tärningar
2 1/2 dl vitt vin
100 g malda mandlar
2 kvistar timjan
1 lagerblad
1 msk mandelblad

Krydda kaninbitarna med salt och peppar. Hetta upp fettet i en stekgryta och bryn köttet. Tillsätt lök och vitlök och sjud en stund. Srö över mjölet, blanda i tomaterna och häll över vinet samt 2 1/2 dl vatten. Tillsätt malda mandlar, timjan och lagerblad. Låt rätten sjuda under lock på medelstark värme i 45 minuter. Rör om emellanåt. Innan serveringen tar man bort timjan och lagerblad och stör över mandelbladen.

Mmm, spanjorerna kan det här med kanin. Fast mandelblad blir nog värre att få tag på. Fegisar kan prova rätten med kyckling i stället.

Uppdatering!
Min vän Pelle låter hälsa att han ska prova det här receptet på hare någon gång. För kanin har han inte, däremot skjuter han sina egna harar, den lyckans osten. Men så är han också yrkesofficer, och de går inte av för hackor!

Kärlek, mat och folköl - nu snart med bildbevis!

Jag kan meddela eventuellt intresserade läsare att jag planerar att ta mina första matbilder i kväll. Nu kommer det förhoppningsvis bli roligare att besöka min blogg, även för analfabeter. Eventuellt blir det ofrivilligt komiskt, eftersom jag inte tagit mer än två rullar film i hela mitt liv. Men så svårt kan det inte vara. Då gäller bara att i kväll laga någonting som ser någorlunda aptitligt ut. Hm. Kyckling av något slag blir det i alla fall, sedan får vi se vad jag hittar för något trevligt i mitt utarmade skafferi.

Bastardbolognesen blir det nog inget recept på. Jag har glömt vad jag hade i, och framför allt vilka proportioner! Gott var det i alla fall, jag snaskar i mig det sista nu.

fredag, oktober 13, 2006

Äppelchutney på fel plats vid fel tidpunkt

Dagen har gått från urusel till fantastisk. Jag vaknade tokbakfull i morse (tack vare vinet till raggmunkarna och några folköl som stod var kvarglömda i min kyl). Fram till klockan 14 låg jag och halvslumrade och gjorde diverse försök att a) läsa DN och b) gå upp. Varje försök resulterade att jag somnade med tidningen på ansiktet (a), eller halvvägs ur sängen (b). Slutligen masade jag mig upp och hittade hela hotmail-inkorgen fylld med kommentarer till bloggen och det visade sig att jag nu kommit upp i 315 besökare (dagen innan var det 20 stycken). Tack allesammans! Som grädde på moset blev jag dessutom omnämnd i Matälskaren, vilket känns lite som att få Nobelpriset i matbloggning!

Idag har jag således inte gjort så värst mycket. Eftersom bakfyllan även gått nedåt magen så fick jag inte i mig någon fast föda förrän middagen vid 20:30 (om man inte räknar några salta kex till apertif). Det blev någon bastardisk bolognesevariant som jag kanske publicerar i morgon. Det roligaste var när jag skulle tillsätta min frysta och haölvtinade tomatsås till köttfärsröran. Den hade en lite dov färg, vilket gjorde mig tveksam - hade kanske frysen stått öppen? När jag så öppnade påsen och hällde ned den spred sig den omisskännliga doften av... äppelchutney? Jepp, gott folk, gitto gör bolognese med äppelchutney. Som tur var var det en stor fryst klump som kunde hivas upp i nära nog sin helhet, och de bitar som blev kvar gjorde nog mer till än från i det slutliga resultatet. Men jag måste nog börja märka mina fryspåsar.

Slutligen vill jag meddela att jag än en gång vinnit i TP. Det står nu 5-5 eller möjligtvis 6-6. Men jämbördiga är vi i alla fall. Och intressant är att jag nästan är än sämre vinnare än förlorare - jag har tjoat och tjimmat och verkligen gnuggat in min seger i pojkvännens ansikte. Men som tur är är han lika hemsk, vilket leder mig till att tro att vi nog förtjänar varandra.

torsdag, oktober 12, 2006

In real life...

...people don't talk about food! Oj oj oj! Folk skriver kommentarer till mig! På riktigt!

Tjuvlyssnare!

Tack till alla tjuvlyssningsläsare som tog sig tid att besöka min blogg! Jag hoppas att ni kommer tillbaka, trots att jag är en tämligen medioker bloggare. Men läs runt, bokmärk, och fråga gärna om det äe någonting i matlagningsväg ni vill veta. Jag kan mer än vad som är nyttigt för mig! :)

Say Mama!

Jag var hemma hos min mor och mina minst sagt ohängda bröder idag. Raggmunkar, sidfläsk och lingonsylt vankades. Och dessutom en flaska vin eftersom min mamma hävdade att "jag lät så stressad i telefon" - det är en bra mamma det! Jag gjorde raggmunkssmeten (men mamma stekte allt - hon skickade ut mig på servetthandlande för att, misstänker jag, få ha köket ifred en liten stund i alla fall). Det var underbart gott, framför allt eftersom jag är ensam i kväll och verkligen inte har något matlagningssug. Att laga mat till sig själv är som onani. Ett blodfattigt Marabou-Mmm som bäst, men oftast ett stort antiklimax, typ "jahapp, det här var ju trevligt, vad gör jag nu?".

Jag antar att ingen människa behöver ett recept på raggmunkar, så därför publicerar jag det inte. Om ni väldigt gärna vill ha det får ni skicka bönfallande mejl till mig, ok?

Ha!

Jag fick som jag ville: Orhan Pamuk fick Nobelpriset i litteratur! Det är en mycket nöjd Gitto som nu unnar sig en cigarett ut genom den franska balkongen.

Uppdatering!
Symptomatiskt att dn.se har läsarfrågan "Var det rätt att ge Nobelpriset till Orhan Pamuk" (60% svarar ja), medan aftonbladet.se har frågan "Har du läst något av Orhan Pamuk?" (bara 8% svarar ja). Expressen.se går lite längre: "Vet du vem pristagaren är?", men här svarar i allafall 17% ja. Jag läser ju rätt tidning, den saken är klar.

Ät ute i morgon!

Om du bor i Stockholm och känner för att äta någonting gott och samtidigt vara snäll i morgon, gå till något av de här ställena(obs! pdf-fil). På dessa restauranger avstår personalen i morgon från sin dricks till förmån för världens barn-insamlingen. Snällt! Själv skänker jag i stället en slant direkt till Röda Korset, eftersom tågbiljett Kalmar-Stockholm t.o.r. inte känns riktigt motiverat bara för att ge lite dricks till någon som i sin tur ger den vidare till en hjälporganisation. Men då blir jag också tvungen att laga min egen lunch. Attans!

Mycket snart stänger restaurangen pojkvännen jobbar på för säsongen. Det betyder sovmorgnar och mys och att Julle-Valle, Fylle-Kaptenen, Blåstället, Arkitekten och "Hej Margit"-Tomas får gå någon annanstans för sin dagliga saggiga husmanskost. Inte mig emot.

Modesty Blaise kontra Nobelpriset

Snart tillkännages Nobelpriset i litteratur. Jag har radion på och väntar med spänning: mitt hopp är att det går till Joyce Carol Oates, Adonis eller Orhan Pamuk. Varför? Jag har läst dem. De är bra. Och jag tycker om att kunna säga att jag redan läst dem. Framför allt ger det mig en känsla av att faktiskt vara intellektuell, trots att jag den senaste tiden läst mer Modesty Blaise än Marcel Proust. Men oavsett vem som får Nobelpriset i litteratur väntar en härlig tid av läsupplevelser, trots att jag måste erkänna att jag fortfarande bara tagit mig igenom två av de tre Elfriede Jelinek-böcker jag köpt. Hon är bra, men så förbannat krumbuktig i sitt skrivande att man kallsvettandes tvingas brotta ned meningarna innan man slutligen kan kasta bak huvudet i ett asgarv. För hon är så rolig, så oerhört fyndigt hatisk att det inte går att motstå. Hm, jag kanske ska ta och ge mig på "Lust" idag? Harold Pinter var å andra sidan mycket lättare att ta sig igenom, men jag kan inte säga att det var någonting som fick fäste i mitt hjärta. Bra förvisso, men det talade inte till mig.

Vad har då den här utläggningen att göra med kärlek, mat och folköl? Inte mycket.

onsdag, oktober 11, 2006

Majshundar

Min syster ringde just och frågade efter mitt recept på corn dogs, och efter en lång stunds grävande i arkiven (läs: rotandes i min jättehög med kokböcker, hastigt nedskrivna fettfläckiga recept, gamla Allt om Mat, utrivna tidningsartiklar och annan matlagningsparafernalia) hittade jag slutligen en kladd på corn dogs. Det är taget från någon hemsida om jag minns rätt, men hur jag letar kan jag inte hitta den igen, så det blir svårt att ära den som äras bör. Goda är de i alla fall, och sjukt mäktiga. Klarar man av att äta fler än tre stycken ska man banne mig ha medalj!

Corn dogs
4 personer

10 grillspett av trä
10 grillkorvar
2 1/2 dl vetemjöl
2 1/2 dl majsmjöl
2 msk socker
2 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
2,5 dl röd mjölk
1 ägg
2 msk rapsolja + olja till fritering

Hetta upp oljan till ca 170 grader*. Blanda alla torra ingredienser väl. Vispa ned ägg, olja och mjölk till en jämn smet. Doppa korvarna i smeten (se till att de blir täckta runt om) och ploppa ned i den heta oljan. Fritera gyllenbruna och frasiga, ca 3 minuter. Trä upp på spett, doppa i chilisås och låtsas att du är i Amerikat.

*Har man som jag en uttalad dödslängtan går det bra att fritera direkt i kastrull. Tänk då på att ta en ganska stor kastrull så att inte oljan bubblar över när du börjar fritera. Är man rädd om sitt hem och sitt välbefinnande är det bättre att investera i en fritös!

Idag blir det ingen mat lagad. Jag ska läsa och ta hand om mig själv och spela spel på internet och leva på smörgåsar och kanske den sista korvgrytan från igår.

Uppdatering!
Jag kom precis hem från min syster. Jag lät mig motvilligt övertalas att åka hela vägen till Norrliden för att laga corn dogs åt henne. Vi använde polenta i stället för majsmjöl (Norrlidens konsum saknade allt vad majsmjöl heter. Däremot hade de en ganska stor hylla "etnisk" mat som jag spanade in ordentligt. Såg lovande ut!), men polentan visade sig vara riktigt trevlig och resulterade i en knaprigare skorpa. Skam till sägandes fick vi faktiskt i oss fyra korvar var samt 2 liter tranbärsjuice. Jag är helt däst och illamående och ångrar djupt vårt tilltag. Nu orkar jag inte ens byra kattsand, så förstörd är jag. Men gott var det i alla fall.

tisdag, oktober 10, 2006

glad överraskning

Jag hade ingen som helst idé om vad jag skulle laga för mat idag. Således plockade jag fram ett paket Scans Red Hot Chorizo och 3 dl tomatsås (se första blogginlägget för recept) i hopp om att det skulle rädda kvällen. Sedan dök Magnus upp med en flaska whisky för att fira oss i allmänhet (och mitt numera säkerställda VG i kursen Langugage, power and Society), och då helt plötsligt förvandlades en tämligen medioker middag till en riktigt trevlig tillställning. Trots att jag använde pasta, vilket jag verkligen inte gillar (ja, jag vet, det är banne mig fel på mig!). Jag nyttjade även denna gång ett par av de krispsköra äpplen jag fått med mig från familjens hemvist på norra öland:

Chorizo- och äppelfräs

3-4 personer

1 paket Scans Red hot chorizo
1 stor röd lök
1 msk margarin
1 msk olivolja
3 syrliga äpplen
3 dl tomatsås
2 dl vatten
3 dl kokta stora vita bönor
1/2 paket provencalska örter (findus frysta)

Koka lite fullkornspasta. Skiva korven på sniskan. Klyfta löken. Riv äpplena grovt. Fräs korv och lök på medelstark värme i några minuter med olivolja och margarin. Släng i äpplena och fräs ytterligare någon minut. I med tomatsås, bönor och vatten och låt koka ytterligare fem minuter. Vid det här läget bör din pasta vara färdig, och då är det bara att skaka över den frysta kryddan och servera. Gärna en klick mezeyoghurt till.

Och just det!

Vi drack ett helt underbart vin igår: Dão Primavera Reserva 2003. Först strävt som en kattunga, men förvånansvärt snabbt ger strävheten vika för en oväntat mjuk och okomplicerad smak av björnbär. Till det facila priset 53 kronor är det onekligen ett av de bättre i den lägre prisklassen. Tack Allt om mat för tipset!

Konsten att göra en måndag

Det krävs en speciell sorts mentalitet för att få måndagar att skimra. Man måste helt enkelt glömma vilken dag man har att göra med. För även om måndagar rent teoretiskt sett inte på något vis skiljer sig från veckans andra sex dagar, så är det någonting djävulskt med denna veckans inkörsport. Att bryta helgens två dagars totala kravlöshet är helt enkelt inte särskilt roligt. Just därför bör man glömma allt man tror sig veta om måndagar,korka upp en flaska vin, laga någonting gott, spela TP och mysa in på småtimmarna. Ge vardagstristessen fingret.

Svampjärpar med "sista-av-allt-i-kylen"sås
Som vanligt för 2 personer och en lunchlåda

250 gram nötfärs
6 torkade shiitake-hattar
6 dl vatten
2 msk fint hackad gul lök
2 hackade vitlöksklyftor
2 msk ströbröd
1 ägg
1 1/2 msk dijonsenap
1/2 tsk salt
1 krm vitpeppar

3 msk messmör
2 msk kalvfond
2 msk svartvinbärsgelé
5 enbär
1 msk smör eller margarin
1 msk vetemjöl
1 1/2 dl turkisk yoghurt

Koka upp vattnet. Slå det över svampen och låt stå en halvtimme. Krama ur och hacka svampen riktigt, riktigt smått. Häll 1 dl av blötläggningsvattnet från svampen över ströbrödet i en bunke, låt svälla i fem minuter. Tillsätt sedan svamp, senap, hackad lök, vitlök, salt och peppar. Rör i färsen i blandningen. Tillsätt sedan ägget och rör ihop till en jämn och fin smet. Låt vila en halvtimme i kylen.

Under tiden reducerar du resterande blötläggningsvatten från svampen med de krossade enbären och kalvfonden. Det ska vara ungefär 2,5 till 3 dl kvar. Plocka bort enbären, dra ifrån värmen och rör ned svartvinbärsgelé och messmör så att det löser sig. Ställ såsgrunden åt sidan så länge.

Forma små järpar av färsen med oljade händer. Stek ca 3 minuter på varje sida i margarin eller smör på medelstark värme. Häll sedan av överflödigt fett ur pannan. Slå sedan över såsgrunden över järparna rätt i pannan, knåda ihop mjölet och smöret till en liten boll direkt i handen och ploppa ned den i stekpannan. Låt smälta ned under omrörning och koka ytterligare någon minut så att mjölet får svälla ut i såsen. Rör slutligen ned yoghurten och låt allt bli varmt. Smaka av såsen. vitpeppar, mer kalvfond? Mer svart vinbärsgelé? Lite hackad rosmarin?

Servera järparna med bulgur eller klyftpotatis, haricot verts och ugnsbakade äppel- och lökklyftor med rosmarin.

Rosmarindoftande äppelklyftor i ugn


5 små syrliga äpplen
2 små gula lökar
1 rejäl kvist rosmarin
2 msk smält smör

Sätt ugnen på 200 grader. Skala och kärna ur äpplena. Skär i klyftor. Klyfta även löken och hacka rosmarinen grovt. Blanda alltsammans i en ugnsform tillsammans med det smälta smöret. Glöm bort i ugnen 20-30 minuter beroende på hur mosiga du vill ha äppelklyftorna.

måndag, oktober 09, 2006

Höstlängtan

Att hösten är här märks äntligen. Löven börjar rodna, luften är äppelkrispig och äntligen är det dags att börja med strumpor igen. Jag och hösten har en speciell relation. Vi gillar varandra. Hösten låter mig dricka whisky och rödvin utan dåligt samvete, låter mig ta på mig tjocka tröjor och strumpbyxor i stället för att hetssola och banta. Hösten låter mig laga tunga grytor och heta curries i stället för sommarens sladdriga sallader. Hösten bjuder på svamp och älg och lingon. I gengäld förlåter jag hösten dess blaskande regn och den förmenta kylan som letar sig in under den tjockaste kappan och det faktum att allt blir grått, grått, grått. Men det finns bot: rödvin på hösten är flickan i den röda kappan i Schindler's list.

Det jag längtar mest efter nu i höst är kastanjer. Så snart pengarna trillar in i mitt liv igen ska jag köpa mig ett par hekton. Att rosta och servera med citronsmör och ett glas god amontillado. Värmer händer och mage tillika.

Idag vankas lite vin, svampjärpar, rosmarinstekta äppelklyftor och bulgur (potatisen är slut!). Dessutom ett parti TP på det. Livet leker.

söndag, oktober 08, 2006

Livets goda

Sakta men säkert masade vi oss upp. Klockan halv tre stod vi äntligen på benen efter flera misslyckade försök att ta oss ur den varma och inbjudande sängen... Jag skulle inte ha någonting emot att ha sängen som min vardagliga bas, lite som en fransk 1700-talsmätress kanske? Dekadens och duntäcken. Fast då skulle jag vilja dricka champagne och äta chokladtryffel varje dag, annars är det lite mer av sjukpensionär än glamour.

Slutligen pallrade vi oss så iväg till Pressbyrån där en skidtidning (verkar som om jag ska stå på skidor för första gången i mitt liv den här vintern, trots min köldskräck och allmänna klumpighet - det kan gå hur som helst utom bra!) och en sanslöst sybaritisk vinporrtidning vid namn Livets Goda inhandlades. Var jag inte vin- öl- och whiskysugen när jag vaknade (det var jag!) så var jag det i alla fall efter att ha bläddrat igenom den luntan. Glassigt, alkoholporrigt och mycket trevligt, även om jag inte är tillräckligt insatt i vinjargongen för att få ut mesta möjliga ur tidningen. Det blir lätt lite torrknull av att läsa om viner man aldrig kommer ha råd att köpa. Men ack, så trevligt eskapistiskt!

Slutligen blev det lite Cajsa Warg i middagsmetodiken. Jag slängde ned vad jag hittade i ett ganska trevligt, men lite tråkigt recept. Stjärnanisen och den torkade shiitaken räddade hela anrättningen från att bli ett stort "Jaha?".

Kycklinggryta med stjärnanis och shiitake
för två hungriga och en lunchlåda

2 kycklingfiléer (svensk kyckling! Ingen djävla lidl-kyckling, då kan du lika gärna steka gummisnoddar!)
6 torkade shiitakesvampar
3 dl vatten
1 gul lök (eller ännu hellre 2-3 schalottenlökar om det finns hemma)
3 vitlöksklyftor
1 röd chilifrukt
1 msk rapsolja
1 msk fisksås
4 stjärnanis
1 burk kokosmjölk
1 gul paprika
1 morot
3 dl små kokta* broccolibuketter
1/2 dl hackad gräslök (fryst går bra)

Lägg shiitaken och stjärnanisen i en liten bunke. Koka upp vattnet och slå det över svampen. Låt stå en halvtimme. Skiva den gula löken tunt och hacka vitlöken samt strimla chilin (om du nu petar dig själv i ögon, näsa eller annan kroppsöppning utan att noga tvättat dig om händerna får du skylla dig själv, snuskis!). Skär morötterna julienne (i tändstickstunna strimlor) och strimla paprikan och lägg sedan dessa två åt sidan. Strimla kycklingfiléerna och den nu mjuka shiitaken. Hetta upp matoljan och fräs kyckling och shiitake på ganska hög värme i några minuter. Sänk temperaturen och tillsätt lök, vitlök och chili. Fräs löken genomskinlig utan att den tar färg. Slå sedan över blötläggningsvattnet från svampen - inklusive stjärnanisen - och låt det koka in ganska mycket (det går fort). Smaksätt med fisksås och slå sedan över kokosmjölken. Koka ihop fem minuter på hög värme så att du inte står där med lite kyckling simmande i ett hav av kokosmjölk. Tillsätt sedan morotsstrimlor och paprika och koka någon minut till. Morötterna ska fortfarande ha spänst kvar, men de ska inte vara råa. Vänd ner broccolin och strö över gräslök. Servera med ris och gärna kimchi eller någon annan syrad grönsak till.

*Koka broccolin för sig, annars blir den lätt överkokt. Jag kokade min frysta broccoli i tre minuter och lät den sedan rinna av för att slutligen blandas i grytan alldeles innan servering.

Åh, nu vankas strax film (The Station Agent) och en och annan folköl (jag har tjuvstartat med en Heineken redan nu).

Lazy sunday

Rapport från sängen: vi har tillbringat hela förmiddagen i sängen med tidningen. Frukost: gårdagens överblivna pizza, cola light, kaffe, choklad och de härligt transfettssmaskiga små champangecremefyllda croissanter som jag köpte i Prag. Man behöver sådana dagar ibland. Upptäckte att minilivset nära mig (som jag aldrig handlat i tidigare) har vindolmar, fetaost i lösvikt (av sådan där underbar mjukfet typ som grekbutiken på möllan har!) och en stor mängd andra spännande produkter, däribland en mystisk konserv innehållande "sheep head & sheep feet". Hm. Kanske inte mitt första val, men en dag måste jag nog köpa en burk bara för att kolla om det överhuvudtaget är ätligt!

Nu ska jag krypa tillbaka till sängen och lyssna vidare på Rockklassiker 106,5. Hihi. Till Magnus förtjusning har de redan spelat AC/DC och ZZ Top. Jag häpnar över denna man.

fredag, oktober 06, 2006

Självförhärligande!

Idag har jag haft en tenta i kursen "Language, Society and Power" och jag tänker faktiskt skryta lite nu. Jag får garanterat VG, trots min tämligen mediokra studieinsats. Det enda egentliga pluggande jag gjort var från klockan 5:30 till 7:30 i morse, med andan i halsen. Inte för att avsaknad av självdisciplin är något att skryta om - tvärt om! Jag har det egentligen för lätt för mitt eget bästa: för mig räcker det nästan alltid att skriva ned det jag behöver veta, sen sitter det. Och eftersom jag är medveten om detta väntar jag alltid till sista stund med studerandet. Men det sättet passar mig, eftersom jag på två timmars hetspluggande får mer gjort än på fyra timmars strukturerat läsande.

Och det gick ju bra den här gången också. Fast jag är sanslöst trött, Pivo var värre än någonsin i natt med sitt jamande och ylande och krafsande och vad det nu var. Men jag känner mig ganska nöjd med tillvaron ändå. Jag har en surdeg på gång, varma strumpor på fötterna och snart kommer pojkvännen med vin. Det vankas fisksoppa, örtaioli och hembakt solroskärnebröd i kväll. Om ni är snälla så kan ni få ta del av receptet senare i kväll eller i morgon. Nu ska jag snaska lite på mina konserverade körsbär jag köpte i Prag. De är inte så vansinnigt goda, men de minner om världens bästa semester.

onsdag, oktober 04, 2006

Guam! Guam! Guam!

Den underbara Guam-bon Santos och jag ska byta matpaket med varandra! Hon har lovat att skicka ett paket med Guamesiska (kan man säga så?) och Filippinska matvaror, och jag ska samma anda packa ihop ett svenskt paket. ett bevis så gott som något: mat är gränsöverskrivande! Jag väntar med spänning på paketet, men den stora frågan är vad jag ska skicka till henne? Lite har jag klurat ihop:

glögg
kalles kaviar
lingonsylt
hjortronsylt
torkat renkött
saltlakrits
syltade kantareller
skånsk senap
nyponsoppepulver
sill
messmör
pepparkakor
pepparkakskrydda
enbär
körvel
dillfrö

Någon som kommer på någonting annat roligt att skicka?

Containerfyndaren, c'est moi!

Vissa dagar spelar det ingen roll att det är kallt och mulet, att man är trött och lite halvbakis, att man han 100 sidor lingvistik att läsa på två timmar, att man inte har några pengar och att katten är jobbig - det känns liksom ruskigt bra ändå. Idag är en sådan dag. Jag blir bara mer och mer kär och för mig är det faktiskt obegripligt att jag lyckats träffa en sådan underbar människa som Magnus, och än mer obegripligt att han också tycker om mig. Inte på grund av att jag-är-inte-värd-det-här eller någon annan dåligt självförtroende-harang, utan helt enkelt eftersom sannolikheten, den där futtiga mot-alla-odds-chansen som fick mig att gå på anställningsintervjun trots bakfylla, trots att jag inte ens hittade dit, trots att jag inte ville jobba där, sannolikheten är så oändligt liten att den nästan inte finns. Det kan kännas skrämmande när så mycket underbart balanserar på en sådan mikroskopisk udd, men egentligen är det ju fantastiskt. Det känns som om jag lyckat lura systemet och kommit undan med det!


Gårkvällen var mycket trevlig. Lammracks med vitlökssky och potatisgratäng på Larmgatan 10, sedan ett par öl och en whisky på Lilla Puben och slutligen hem till mig där vi snodde en tv ur soprummet. Någon hade lämnat hela sitt bohag (eftersom alla vet att ett soprum är samma sak som Myrorna, eller?), och jag fyndade förutom tvn en vit låg bänk som fungerar som provisorisk bokhylla, en tvättkorg och en fullt fungerande brödrost. Tvn visade sig dock inte vara det kap jag hade hoppats på, eftersom den vägrar fungera ordentligt. Den är dessutom djävulskt tung och otymplig, och jag vet inget annat råd än att bära tillbaks den till soprummet, hur illa det än låter.

tisdag, oktober 03, 2006

Ginseng Candy

Nyss hemkommen från en runda på stan. Dagens köp blev en påse torkad shiitake på stans bästa asiatiska livs "Malivan New Asia Market". Där har de dessutom sjukt äckelgoda ginsengkarameller. När man stoppar in dem i munnen reser sig håret på hela kroppen och en snuskig smak av gammalt gräs sprider sig i gommen. Det är bittert, sött och hö-smakande på samma gång. "Huuuuuuh", var min första, desperata reaktion. Men fortsätter man suga på sin karamell utvecklas smaker av mynta, honung och en aromatiskt besk ton av ginseng som kan få vem som helst att smälta. Jag brukar bjuda vänner på det med uppmaningen "Spotta inte ut - vänta!" och hittills har alla om inte älskat det, så i alla fall blivit glatt överraskade efter den första minutens olyckliga spasmryckningar. De är inslagna i ett guldigt papper och heter helt prosaiskt "Ginseng Candy". Go for it!

Jag var dessutom på Konsum på Kvarnholmen och köpte kaffe. Men eftersom de inte hade Arvid Nordqvists rättvisemärkta var det bra nära att jag tog min business elsewhere. Jag är nämligen av den övertygelsen att man måste göra det lilla man kan för att göra världen bättre, även om jag inte själv alltid lever som jag lär (när jag blir riktigt arg är jag definitivt ingen väldsförbättrare...). Och varje gång man köper ett paket rättvisemärkt kaffe så gör man faktiskt en dubbel gärning. Inte bara väljer man ett bra kaffe, utan man väljer faktiskt bort ett dåligt kaffe samtidigt. Tänk på det! Och för futtiga femman extra kan man faktiskt njuta lite mer av sin kopp kaffe när man vet att odlare och plockare har fått skäligt betalt och att inget barnarbete använts. Det ger en mersmak som få andra saker. Fast just den här gången vann latheten: jag plockade på mig ett paket ekologiskt i stället och intalade mig själv att jag i alla fall gjorde någon slags god gärning. MEN, jag påtalade för damen i kassan att de minnsann borde ta in det rättvisemärkta kaffet nu när de hade plats för alla andra sorter Arvid Nordqvist-kaffesorterna. Det var i och för sig som att tala till en ovanligt grinig vägg, men jag gjorde i alla fall vad jag kunde.

Slutligen köpte jag två liter yoghurt och ett par Carlsberg Hof. Något ska man väl få unna sig när man precis haft ett in/out-seminar där man blev grillad av den eminente men hårde läraren Satish Patel.

Förkylningsgryta

Både jag och pojkvännen kände oss ruskigt förkylda igår: snornästa, dävna och feberfrusna. Det är aldrig lätt att hitta någonting att äta då, eftersom luktsinnet inte riktigt är med i matchen. Så antingen får man äta någonting som ändå inte smakar något, typ kycklingfilé med bechamelsås och ris (Rrrrrsssh! Jag ryser vid blotta tanken), eller så får man fokusera på grundsmakerna, konsistens och tungans smärtreceptorer i tungan för att skapa någon slags action. Jag valde, föga förvånande det sistnämnda och gjorde en rejäl korvgryta med dijonsenap och äpplen. Det visade sig vara helt rätt val. Värmen värmde, senapen sved och de mildsöta äpplena smekte halsen på vägen ned. Dessutom hade senapen den underbara förmågan att öppna upp näsan, i alla fall tillfälligt. Som en extra bonus hade jag fått tillåtelse att skörda lite av mammas underbart välväxta rosmarin hemma på öland, vilket inte gjorde grytan värre...

Kielbaska-grytsoppa med senap och äpple

(för två hungriga och en liten lunchlåda)

300 gram kielbaska-
2 små gula lökar
3 vitlöksklyftor
1 msk rapsolja
1 stor morot
3 potatisar
3 små fasta äpplen
7 dl vatten
1 grönsaksbuljongtärning
ca 3-4 msk dijonsenap
3 lagerblad
1 msk torkad timjan
ev salt
nymald svartpeppar
en kvist färsk rosmarin

Hacka lök och 2 av vitlöksklyftorna. Fräs i oljan tills löken mjuknat utan att ta färg. Skala morot och skiva ganska tunt. Skala potatisen och skär i mindre bitar. Låt fräsa med löken en liten stund. Häll på vatten, tillsätt buljongtärning, lagerblad och timjan. Ett par varv med pepparkvarnen och ett uns salt gör också gott. Rör i runt tre matskedar senap (ha eventuellt i en extra klick alldeles mot slutet så får du en sticksligare, mer senapig smak - tack Lisa för tipset!). Låt koka. Under tiden skalar, kärnar ur och klyftar du äpplena och slänger sedan i dem också i grytan. Skiva korven och stek i panna tills den får fin färg. Släng sedan ned den också. Låt koka tills morot och potatis är mjuk. Hacka rosmarinen och rör i den plus eventuellt lite extra senap i grytan. Pressa ned den sista vitlöksklyftan. Servera med bröd i djupa tallrikar och glöm en liten stund att du är förkyld.

Mitt under matlagningen spred sig den ljuvliga doften av korv och senap och... kattskit? Det visade sig tämligen omgående att Pivo hade lagt en stor klick laktosintoleransdiarré på mitt täcke (ja, jag hade gett henne lite mjölk, men det brukar inte vara några problem i vanliga fall). I sin iver att gräva ned det hade hon kletat ut det på stora delar av sängen och lämnade små bajsspår efter sig där hon tassade runt och mjiaaaaauu?:ade olyckligt. Det var bara att slänga in täcket i duschen och skölja bort det värsta under mycket svärande och en del skrattande. Hur vi sov? Som tur är har vi två täcken, men jag kan ju lova att det blev sömnig dragkamp framåt gryningen.

I kväll har jag blivit utbjuden av pojkvännen. Vart vet jag inte ännu, men det blir säkert bra. Sist var vi på Källaren Kronan , där jag åt en mycket god stekt gös med rödbetspytt och dijonmajonäs. Pojkvännen tog lammfilé och verkade inte direkt besviken han heller. Rapport kommer senare! (inte för att någon läser min blogg, men ändå! En vacker dag så...)

måndag, oktober 02, 2006

Slömorgon och latpasta

Stackars pojkvännen kom hem till mig mitt i natten efter en resa genom den småländska kontinenten, feberfrossig, snuvig och med en liter mjölk i näven (han var tydligen mjölksugen). Han gav sig av igen tidigt i morse, och av min utlovade frukost blidde noll och intet. Halv sju på morgonen är inte min mest altruistiska stund på jorden, så jag kved helt enkelt ett lite luddigt "förlååååt" och somnade om. '

Men till mitt försvar vill jag framhålla att jag faktiskt brukar offra mina ljuva sovmorgnar för att få tillbringa frukosten tillsammans med Magnus. Vad som serveras? Kaffe, mina hembakade surdegsbullar (fryses in jästa och gräddas direkt från frysen), min hemgjorda rosa krusbärsmarmelad, Falbygdens extralagrade och kanske en god skinka och dijonsenap. Tillika yoghurt och Frebacos fullkornshjärtan utan socker. Mums. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte tog mig upp i morse, för är jag ensam tar jag mig aldrig för att äta frukost. Fast snart kokar jag nog ihop lite latpasta:

Latpasta
1 person

1 portion fullkornspasta (gärna linguine)
1/2 dl solrosfrön
1 halv vitlöksklyfta
1 liten torkad röd chili
1 tsk tomatpuré
1 msk olivolja
1 liten knippa basilika (eller oregano eller persilja eller vad du nu har hemma i örtväg)
salt och peppar

Koka pastan. Rosta under tiden solrosfröna i stekpanna. Mal dem (i mortel, kaffekvarn eller hur du nu vill) och släng ned dem direkt i en djup tallrik. Pressa vitlöken, smula i chilin, tillsätt tomatpurén och salta och peppra efter behag. Hacka basilikan och släng i den också tillsammans med olivoljan. Rör ihop. I med den färdigkokta pastan och blanda om. Ät och var glad att du i alla fall inte äter snabbmakaroner med ketchup.

söndag, oktober 01, 2006

Så äntligen ett inlägg om kärlek och folköl...

Hitintills har min blogg inte gjort skäl för sitt namn, eftersom jag bara skrivit om mat. Därför inför jag nu äntligen folkölen och kärleken i sammanhanget.

Folkölen är snabbt avklarad: idag har jag druckit 6 stycken Norrlands Guld. De smakade som sig bör och brukar. Inköpta på Maxims, det enda stället i Kalmar (förutom mackarna låååångt bort) som saluför folköl vid tidpunkter då jag kan tänka mig att dricka det.

Kärleken då? Jo den finns där, den också. Jag är tillsammans med Magnus, detta unikum bland utfyllnadsmänniskor. Bara det att våra Trivial Pursuit-resultat står 4-3 med fördel Magnus (genius-versionen), är en hyllning så god som någon. Aldrig förr har jag träffat en man som appellerat så till mina dålig förlorare-sidor som han. Tack gode gud att jag kan skylla på att han med sina 35 års leverne har 10 års oförtjänt försprång. Han är dessutom nästan lika halvakoholiserad som jag, litterärt så väl som populärkulturellt bevandrad och dessutom är han så outsägligt gullig att han tycker att AC/DC är världens bästa band. Kan man be om mer, ens i sina drömmar? Faktum är att i mina drömmar hade jag nog bett om någon helt annan, inte tilnärmelsevis så bra!

Vi träffades i somras på vår gemensamma arbetsplats: helvetets femte krets (en Kalmar-restaurang jag inte tänker nämna vid namn). Jag visade mitt intresse genom att smuggla mintchoklad (den typen man får till kaffet på otaliga restauranger) till utegrillen där han regerade, han befäste intresset genom att bjuda in mig på en datorbashing som ännu inte blivit av. Vi möttes halvvägs (på KM Bar), och jag kysste honom på halsen i en desperat men - så här i efterhand i alla fall - lyckad invit. Natten tillbringades rökandes, kyssandes och slantkastandes-i-huvudet-på-oskyldiga-förbipasserande på ett hustak på Kvarnholmen. Sedan dess har jag bara trampat ned mig djupare i kärleksträsket, och efter vad jag iakttagit och kunnat sluta mig från kommentarer och slikt gäller det samma för honom.

Men den kärlek jag känner djupast just nu är till min underbara kattunge Pivo, som jag helt fräckt har stulit från min familj. Pivo betyder, som den ölbevandrade vet, rätt och slätt "öl" på tjeckiska. Egentligen heter hon Pivo Tmavé, vilket betyder "mörk öl". Detta har sin grund i två saker: Magnus och min Pragresa i augusti och Pivos syster, som är mycket ljusare i färgen. Hon heter (enligt mig) Pivo Svetlé ("ljus öl"). Till saken hör att båda kattungar är röda, men där Svetlé är ljust aprikosfärgad har Pivo Tmavé en djupare nyans som påminner om den ljuvliga öl vi drack på det lilla mikrobryggeriet och restaurangen Pivovarsky Dum i Prag. Pivo är förunderligt söt och har en ljust honungsfärgad päls med tigrering i noisette. Hennes ögon har samma färg som bärnsten med en svag ton av viol, och hon har dessutom hår så att det skulle räcka åt tre katter till. Hon har morrhår som skulle pryda vilken paradisfågel som helst och bakom öronen ståtar hon dessutom två Uppfinnar-Jocketofsar som är sanslöst roliga att tvinna till djävulshorn.

Hur som helst, eftersom jag hälsade på min pojkväns familj i Karlsborg förra helgen var jag tvungen att lämna tillbaka henne till familjen, och diverse omständigheter (läs tidsbrist och pankhet) gjorde att jag inte kunde hämta henne förrän idag. Men nu är hon tillbaka. Hon ligger i mitt knä och spinner sin säregna melodi, samtidigt som hon sträcker än den ena tassen, än den andra på ett sätt som påminner om aerobics, fat slöare och sötare. Jag älskar henne innerligt, även om jag önskade att hon inte lärt sig att öppna badrumsdörren inifrån genom att hoppa på handtaget. Hela min nattsömn är nämligen avhängig av att ingen slickar mig i ansiktet och jagar min näsa. Men jag älskar henne ändå, min lilla Pivo Tmavé.